MyGayLifeAndMe

Vänner...alla har vänner. Man har Gamla vänner som man haft sedan mellanstadiet, Nya vänner som man knytit bekantskap med nyligen, Vänner som man förlorat, Vänner som känner en utan och innan till, Vänner som man inte upptäckt ännu. Om man ser på dessa grupper så fyller dom olika funktioner på ett eller annat sätt.

Gamla vänner är dom som känner en och som vet exakt hur man är som person. De som man är uppvuxen med och som man gått igenom tonåren med. Denna svåra period då allt var kaos i både huvud och själ. När man är barn så finner man varandra genom lek och allt blir så okompliserat, man blir accepterad för den man är.

Nya vänner som man nyligen träffat. Dom som inte riktigt känner en fullt ut. För som vuxen så lägger man en "mask" på sin rätta person och rädslan att bli dömd är stor. Självklart släpper den efter ett tag men den är inte lika oskyldig och enkel som när man var barn.

Vänner som man förlorat på ett eller annat sätt smyger sig ibland in i tanken och minnen dycker upp. Jag kan komma på mig själv att tänka på den tid man hade med dom. Det är nästan så jag tycker att det är ett oavslutat kapitel i mitt liv. Med att dom försvann så kapades en del av mitt liv. Vad skulle ha blivit, vad skulle ha hänt, vad blev aldrig av?

Sen har vi vänner som känner en utan och innan till. Det är dom som man vänder sig till när man behöver en vän, antingen för att skratta eller gråta. Dom som man inte behöver säga så mycket till utan dom bara vet och känner att man behöver dom.

Man knyter vänskap hela tiden under livets gång och jag vet att det finns människor som kommer bli mina vänner någon gång under mitt liv. Och antingen blir dom flyktiga eller oxå nära vänner. Men i grund och botten så handlar allt om hur jag är som vän.

Det har fallit dasslock från himlen i dag. Det har snöat och snöat och snöar fortfarande. Jag bor i södra sverige och jag flyttade hit från mellansverige för att slippa skiten. Hade jag velat ha snö hade jag flyttat upp till Kiruna. Jag har inte varit med om en sån här vinter på säkert 10 år.

Men det finns något roligt med snö. Se människor som INTE är vana med snö försöka överleva i trafiken. Jag har sett folk lägga allt möjligt under bilen för att komma loss när dom kört fast i snön. Jag har en arbetskollega som tog kläder och la under däcken för att komma loss...hihi. Folk har gått och puttat sinna bilar och vissa har bara gett upp och övergett bilen och gått. Motorvägen har normalt en hastighet på 100 km/h men dom har nog bara åkt i max 50 km/h i dag.

Jag själv har förbannat denna snö och är så trött på den. Var man än går så klaffsar jag runt i snön, man halkar och trillar. Det är ju bara för pinsamt...är ni som jag? Om ni halkar och faller så tittar ni runt med ett leende för att se om någon såg. Ställer sig upp och borstar av sig snön och går vidare som om inget hänt. Du låtsas som om du inte har ont men kan knappt gå...varför är det så pinsamnt att halka "in public"?

Vi har en liten fyrfota vän här hemma. En liten hund, hon är nog inte större än en katt och snön blir väldigt jobbig för henne. Vi var ute och gick med henne och tack vare hennes petitta storlek så hoppar hon inte över snövallar. Men vi skulle gå över en och då måste vi lyfta upp henne och släppa ner henne på andra sidan...som är oplogad. Floff sa det bara och så såg inte vi hunden. Efter ett tag såg vi något svart hoppa som en kanin...det var hon. Vet inte om hon hade panik eller om hon bara var glad, överlevde gjorde hon i alla fall. =)

Längtar efter våren, värmen och framför allt semester. Jag har nog aldrig varit så trött av vintern som jag varit det här året. Min mamma säger att det är åldern...men det vägrar jag acceptera. Jag är ju BARA 33 år ung.

Ha det gott och ta det lugnt i snöyran. Kör försiktigt!!!

Öppenhet...när jag tänker på ordet Öppenhet så självklart är det min läggning jag tänker på i första hand. Att vara öppet Gay och inte dölja vem jag är. Det tog ett tag för mig att lära mig att öppet visa min sexuella läggning och jag kan än i dag komma på mig själv att "chockartat" se på två tjejer som håller handen. Är det nyfikenhet för att jag känner igen mig eller är det så ovanligt att se två samkönade personer Öppet visa sin kärlek? Jag tror att det är det sistnämnda. Jag skäms aldrig för att hålla min fru i handen på stan men samtidigt så kan jag inte understrycka att i vissa situationer så tänker jag på om det är passande. OM jag skulle ha levt i ett hetrosexuellt förhållande så hade tanken aldrig flugit genom mitt huvud om det är passande att hålla hand med sin partner.

För några år sedan så hände en insident. Jag såg två tjejer hålla handen på stan och självklart så tittar man. Problemet var att jag råkade gå in i en stolpe och då så märkte tjejerna det och frågade mig spydig: Vill du ta en bild? Har du aldrig sett två tjejer hålla handen? Varvid jag svarade: Nä! Ett lite Nä sa jag...här hade jag gått och "stirrat" på dom och jag är själv lesbisk. Snacka om Two Faced...

I dag vet alla i den här lilla stan att jag är gift och lever med en kvinna. Inget konstigt med det...MEN visst händer det att någon gör som jag. Stirrar och går in i en stolpe...hihi.